fredag 26 september 2008

When your heart breaks

Jag funderar på ett tema till min nästa video. De två gamla idéerna för nog otur med sig eftersom de aldrig blir av, så jag vill ha en ny. Enda kravet är att jag får skeda med Sverrir Gudnason eller liknande, resten blir nog bra, right?

onsdag 17 september 2008

Var är Supremes inatt????

Idag fick jag ett fint mail från Roque på Cloudberry records, det stod bland annat detta: The compilation will be out in 10 days. I will have the records ready next week! [...] Also, I've just updated the website with info about this compilation, it's called "Where Are the Supremes Tonight?" I think it's going to be great!

Det är alltså "I can't make someone love me with a song (but I can try)" som kommer vara med på en samlingsEP som kommer nå ut till alla tweepoppare och indiekids därute. Det är väldigt fint! Man kan läsa mer om det på hemsidan I guess.

tisdag 16 september 2008

Vem behöver tid, när vi har känsla?

Jag har ju vansinnigt många åsikter om precis allt, men aldrig tid att skriva ner dem! Förkastligt. Inatt tänkte jag att jag skulle sova ut, eftersom sömn är en aktivitet jag sällan utför (ungefär som att ut och springa; man vet att det är bra för en, man vill göra det, men man har fan aldrig tid). Såklart var jag vaken till halv fyra och var uppe igen klockan åtta, SJUKT PIGG! Jag har nog någon slags bokstavsdiagnos tror jag.

Jag borde vara käck och rapportera om diverse händelser i Malmös musikliv, såsom invigningen av nya Jeriko (Babel, god buffé, gratis öl, bra), klubb Lokomotivet på Inkonst (jag har upptäckt personalpriset på öl, detta kan bli ödesdigert), den där natten vi vandrade runt i ett industriområde för att lyssna på världens bästa band och jag råkade köpa ett trumset på fyllan (Pearl, svart), eller när jag åkte tåg rätt ut på den skånska landsbygden för att spela in en låt hos Petter (klockspel, tramporgel, falska stämmor, katter), men det är kanske inte så intressant när det kommer sådär en vecka efter det hände.

Så nu försöker jag förekomma mig själv: Ikväll invigning av ESF på inkonst, imorrn nåt annat, kanske middag, på torsdag DJar jag på invigningen av FFF, på fredag är det bästa bästa klubben Get laid or die trying, på lördag Kulturnatten i Lund och jag och Emmy spelar på Lilla café (vi har inte repat, känns bra) och annars jobbar jag tjugo timmar med Bankgatanscenen (den blev 50/50! yey!). På söndag går jag in i väggen.

Annars har jag lite smått och gott (och snygga poppojkar) på gång, säger till när det är klart.

tisdag 2 september 2008

"Who wants to live with a travelling rockgypsy?"

Citatet är egentligen från en hoppsnubbes blogg (ja, jag är ju hästnörd så..) där det sista ordet var "horsegypsy", men frågan är ju samma.



Jag undrar verkligen om någon annan än en musiker står ut med the way of life hos en annan musiker. Man jobbar skitmycket men man får aldrig något betalt = man är alltid pank. Och så jobbar man helt sjuka tider (10-02 = en vanlig dag) och om man någon gång kommer hem är det mitt i natten. Om man nu kommer hem alltså, det är ju ofta mycket mer aktuellt att tömma baren efter stängning, flippa ut i något countryrockjam eller den mer bistra sanningen; bära högtalare. Eller snatta saker på Statoil mitt i natten på väg till nästa spelställe (inte i turnébussen dock utan i en skabbig volvo, jävligt okreddigt). Man kan aldrig lyssna på musik utan att dissekrera den (senast igår på bussen började jag fnittra över ett handklappsljud på en Laaksolåt, hur förklarar men det för nån som int' begrip'?) och hela ens kväll kan bli förstörd om det sitter nån ostämd trubadur nånstans där man vill dricka öl. Onykter stämsång och Youtubande av för en utomstående helt okända musikvideos kan vara ett helt acceptabelt helgnöje. Vidare så umgås man frekvent med så kallade "koola" människor som ofta är, eller åtminstone vill ge sken av att vara, snyggare än genomsnittet och alkohol är alltid inblandat. De kvällar/nätter man inte hänger i replokalen måste man gå och kolla på sina kompisar som spelar/DJar/på annat sätt är inblandade i en klubb så varje morgon är man trött och/eller lite bakis.

Vem fan skulle stå ut med det egentligen, om man inte var likadan själv?

Bad guys is good guys

Häromdagen fick jag tag i en gammal Cosmopolitan eller Glamour eller vad det nu var för någon, ni vet, alla de där tidningarna ser likadana ut med random snygg tjej på omslaget, lite dålig layout och så rätt ruttet innehåll. Denna tidning diskuterade på tre sidor varför tjejer faller för bad guys och inte snälla. Det togs upp diverse kvasipsykologiska anledningar såsom en dålig relation till pappan, sjuksköterskekomplex, kvinnans omhändertagande sida, dålig självkänsla, yada yada. Jag väntade med spänning på att de skulle offentliggöra den riktiga anledningen men denkom aldrig. Hur kan de ha missat den? Jag fattar det inte.

Anledningen till att man (jag??) som tjej hellre väljer den snygga strulputten framför den alldagliga snällkillen är helt och fullt den senare kategorins fel! För om man upprepande gånger har hängt ihop med och sedemera blivit sjukt sviken av snälla killar går man inte på det igen. Man faller inte för snälla killen-spelet, utan tänker att det är bättre att gå på the bad guys direkt, eftersom då vet man vad man får, dvs en rätt sopig kille. Och vet man det från början är det ju rätt lugnt, då kan jag med glädje ta förälskade polaroidbilder, bli skjutsad på cykel och stryka en lock ur hans ostyriga hår eller whatever (det där har jag för övrigt läst i Groove om The Kooks).

Så anser du dig tillhöra snällkategorin och känner dig lite bitter att du aldrig får nån tjej; sluta klaga. Skyll dig själv istället! Det är ju du och dina kompisar som har skapat hela min uppfattning om och attityd till och dessutom beteende mot snubbar.
Hey, I'm a bad girl and I'm good for you!
Jag kommer fortsättningsvis välja någon slags ensam tvåtrefyrasamhet hellre än tvåsam ensamhet (det här kommer jag väl få äta upp om ett tag när jag blivit kär, men skit samma).

Förra veckan var jag ute varje dag utom i tisdags! Det är rätt illa ur hälsosynpunkt men väldigt roligt. Diverse möllanhak, Ariman, personalfest, Kontramusik, Rumble och sist men inte minst Adam Green på Debban i söndags. Förbandet var så tråkiga att man nästan ville dräpa sig själv för att slippa höra dem, eller bli riktigt full, kanske är det ett försäljningknep från Debasers sida? Det verkade funka på Herr Grön iallafall. En mer as-salongsberusad man var det länge sedan jag såg (undantaget några på Inkonst i fredags). Men vilken jävla röst han har, det är helt vansinnigt! Sjukt bra. Även om det på slutet blev lite väl mycket freakshow var det rösten som gjorde att jag stannade hela konserten. Sen cyklade jag hem. Jag är så glad att 130an och jag inte längre är nära vänner.