Distpedalsexpressen

Nu är det tillbaka till verkligheten igen. Efter tio underbara dagar i Barnens By i Hästveda (låter rätt lökigt men det var ju inte själva Hästveda som var fint, utan alla som var där) var det idag dags att återgå till det riktiga livet. Och i denna verklighet ingår ju tyvärr att brottas med diverse mentala spärrar, dock inte hos sig själv utan hos sina medmänniskor. Vanligtvis återfinns de här spärrarna hos det manliga släktet, för det mesta hos de över 30 år och företrädelsevis hos musiker.

Idag skulle jag köpa en distpedal. Egentligen kunde jag ju lånat en men jag gillar att köpa musikgrejer och en distpedal har man ju alltid nytta av, tänkte jag. Ni som är flitiga läsare av Skånskan vet ju redan att på fredag ska jag spela elgitarr live för första gången i mitt liv. Alltså gick jag och min inlånade, något skabbiga (jag har själv intonerat och rätat upp halsen och pillat på stallet med ett resultat som är mer intressant än utmärkt) gamla strata in på en av Malmös största musikaffärer för att införskaffa en liten kompis (gärna i en fin färg).

Eftersom jag inte spelar elgitarr är jag inte så inne på pedaler. Jag vet hur jag vill att det ska låta men jag vet inte om det är vintage tube, distortion eller overdrivepedalen som är svaret på mina ljuddrömmar, eftersom jag aldrig tidigare har gett mig in i den världen. Alltså var jag tvungen att be om råd och därefter provspela. Det visade sig dock att det där med att fråga om råd inte var en speciellt bra idé. Samtliga (manliga) affärsbiträden tog nämligen min enkla fråga som ett tydligt tecken på att jag var en musikalisk idiot och uppenbarligen också som en direkt uppmaning att upplysa mig om saker i stil med vad ett 9voltsbatteri är och hur man ställer in ett distat ljud direkt på förstärkaren.

Det är ju helt bisarrt att jag ska behöva bli lilla gummad, klappad på huvudet och idiotförklarad bara för att jag ber en expedit i en affär om råd! Och samma sak utspelade sig när jag smått irriterad gick därifrån och in i en annan etablerad kedja. Jag blev jävligt arg men jag vet att jag har rätt och de har fel så jag tog det inte så hårt. Men ponera att jag hade varit 16 år och precis hade börjat spela och blivit så sjukt nedtryckt i skorna av idiotiska jävla musikgubbar som har något slags vansinnigt självhävdelsebehov så att de mår bättre av att nedvärdera småväxta kvinnliga popmusiker. Då hade det kanske tagit hårdare. Hade det varit såhär om jag var kille? Eller om jag spelade tuff musik? Eller om jag såg äldre ut? Om jag var längre? Eller hade fula kläder? Vad är det som gör att män beter sig såhär? Funderingar mottages gärna!

Det ska tilläggas att tjejen som också hjälpte mig var mycket trevlig, proffessionell och service minded. Så där hälldes mycket vatten på min kvarn om att folk med snopp generellt sett är dumma i huvudet. Det är inte speciellt politiskt korrekt men jag orkar inte vara det för det är såhär det är.

Idag funderar jag utöver detta mest på:
om det är ekonomiskt försvarbart att köpa tre Ibanezer i samma modell bara för att de har fina färger när man redan har en hemma
om det är väldigt svårt att starta ett företag och
vilken klänning som matchar en röd gitarr med svart plektrumskydd.

Förresten laddade jag upp en ny låt idag, här.