No11

Nu är vi hemma från Stockholm-via-Linköping-trippen. Alla i bandet är sjuka, det är rätt spännande. Alltså verkligen på riktigt sjuka, med feber och hela kittet. Jag har legat däckad hela dagen och därför blir det ingen Umeåspelning för mig. Sjukt jävla tråkigt, men jag hoppas på att få komma tillbaka vid annat tillfälle!

Första spelningen var på Klubb Din Mamma i Linköping i onsdags. De hade de kanske de bästa logerna vi någonsin sett och de supersöta arrangörerna bakade tillochmed specialbröd till mig! Spelningen gick förvånandsvärt bra, jag fick sälja en hel del skivor och sedan åkte jag, Tove, Martin och David och köpte folköl och YouTubeade gamla schlagerlåtar hemma hos min kompis Cirrie hela natten. Mm, sjukt bekväm soffa hade hon också.

På torsdagen var det fri lek och jag, Tove, Emmy, Lars, David och vår fotograf Lisa åt jävligt seriös middag för att sedan gå på något indiebolagsjippo på Debban. Anna Järvinen var väldigt bra, de andra banden var väldigt dåliga och fick Emmy att flippa ut i okontrollerad indievrede, och nån snubbe spillde öl på mig. Vi saknade Martin B, men vi såg en kille som såg ut precis som honom så det kändes ändå okej.

Fredag kväll var det dags för gamla punkare, slagord, hembakta bullar och smygdrickande av öl, kort sagt: kafé 44! Jag råkade skriva mitt namn två gånger, jag hoppas att det var okej? Här skulle vi ju egentligen spelat med Tupelo Honeys och The Scrags, men Joel hade fått halsfluss och Janis hade brutit armen så vi fick äntra scenen själva. Jag, Martin och David hade dock sprungit in i Antonio tidigare på dagen, så han förärade oss med ett besök, likaså min halvdanska :) vän Sofia. Efter att jag ringt och tjatat på Scrags basist Jocke fick vi spontanförfesta i hans lägenhet innan vi gick till en väldigt konstig klubb på södran/kägelbanan som arrangerades av Popcorn där Lars jobbar. Jag förstod ingenting, Sofia blev uppraggad av bögar från Kalmar och Antonio snodde öl av folk och åkte nästan på stryk och jag saknade både Tove och Noel Fielding. Jag lyckades även hitta från Universitetet till Lappis alldeles själv mitt i natten. Stolt!

På lördagen hade ett par stycken redan insjuknat ordentligt och vi bjöd Stockholms kreddigaste indiepublik (dvs Club KingKong på Sjöhästen) på ett smått förvirrat framträdande. Martin sparkade ur Mattias sladdar ett par gånger och ljudteknikern började nästan gråta för att Lars spelade så högt på trummorna. Men believe it or not: Ich bin ein riesengroßer Knaller! En jättesöt tysk som heter Cristophe såg oss.

Eftersom vi hade råkat skicka hem en sjukling med melodikan fick söndagens spelning gå i indie-bapabapan's tecken. Jag, Emmy, Lars och David gjorde avskalade, inte-så-hysteriska versioner av våra poplåtar och det gick verkligen hem! David var så sjuk att han nästan trillade av barstolen, och min och Emmys röster var nästan slut på grund av alltför mycket countrysjungande men Nadas crowd gillade oss iallafall. Jag avslutade det hela med att glömma min mp3spelare i Nadas källare.

Bilder kommer. Vi har en jätterolig video när jag dansar på Slussen och folk tror att jag är galen. Don't miss it!